My own worst enemy
I måndags släpptes titelspåret för nya Hamilton. Jag antar att det är nya Hamilton, det är Persbrandt istället för Stormare sen slutar min upplysning. Men till det viktigare, det är Takidas Robert Pettersson som sjunger titelspåret med Helena någonting.
Jag vet inte om Hamilton börjar i arabien någonstans, i så fall är nog introt passande. Låten i helhet tog ett par gånger att bestämma mig om, tills jag insåg att det klart den är bra. Helt okej bra. Av någon anledning tänkte jag Takida innan jag började lyssna, och halva låten in börjar jag tänka på Bond. Egentligen "Bond", det vill säga de värdelösa ripoffsen som de två sista - och förskräckligt nog en tredje - filmerna med Craig har varit. Först tänkte jag att Hamilton valt att göra en Bond med titelspåret och förmodligen kommer filmen döpas om från I nationens intresse till My own worst enemy när den inte längre får undertexter, utan görs om av Storebror i samma stil som de där Flickan-filmerna.
Det är ju i sig inte fel. Jag är ett stort fan av Bond-soundtracken, åtminstonde de flesta. Förvånansvärt och lite pinsamt nog av de två sista, för att vara lite av en hycklare. Chris Cornells var en av mina absoluta favoriter, och jag älskar det faktum att han totalvägrade att döpa låten efter filmtiteln. Redan där borde Hollywood insett sitt misstag.
Men det som My own worst enemy påminner mig mest om är faktiskt den hittills sista Bondlåten, av Keyes och whats-his-name. Det känns som att systerlåten till Another way to die helt plötsligt skapades i Sverige.
Texten känns som vanligt lite typiskt pressad på vissa ställen, helt i linje med bondlåtarna i allmänhet. Jag kan känna att de bästa låttexterna förmodligen skrivs på fri hand, utan att behöva passa till ett speciellt ämne, så Björn & Benny är nog inne på rätt spår. Men det passar liksom.
Hamilton och Craig kan ju kanske fortsätta den snedvridna synen på vad som får kallas Bondfilm och göra en mashup med kombinerat titelspår.
